1 - 16 december 2018
Temperamålningar. Teckningar.
En tom stol. En tillbringare, en skål, en urna. Ett hus. En klänning. Hos teckningarna är motiven lite fler, och tydligare: en dansande figur. En hund. En båt. Spår av fötter. Mattor. Och om jag ytterligare håller mig fast i det jag ser i just temperamålningarna så finns där en stillhet, en avvaktan. Ta stolen till exempel. Någon har alldeles nyss suttit iden. Eller: någonkommer strax att sätta sig i stolen. Och tillbringaren, eller skålen: den har varit fylld, med blommor, eller vatten eller vin. En urna. Fylld av aska? Eller huset, det till synes tomma och för tillfället övergivna huset . Den tomma klänningen, med vingar eller med ett blått skärp som tycks vilja lyfta klänningen upp i luften. Det finns en rörelse mitt i stillheten – men den är osynlig. Vi tycker oss se den, vi föreställer oss att något ska ske – eller har skett, alldeles nyss. En person som har rest sig och gått. Eller som strax ska komma in i bilden. Teckningarna rör sig från figur till figur. En nyfiken hund tycks utforska de olika mötena i tablå efter tablå. En serie av teckningar, ja faktiskt en sorts serieteckning. Den berättar något. Men vad? Stränga, avgränsade former som ger konstnären en stor och nästan obegränsad frihet innanför dessa slutna former. Temperans klara och intensiva valörer. Teckningarnas distinkta konturer och avtryck. Formen, alltså. Som stilleben. Stille leben. Men hos Inga Björstedt rymmer dessa motivkretsar med sina stränga och avgränsade former samtidigt fragment, eller kanske spår, av en historia med en nästan ursinnig styrka. Handlar den kanske om tid? Finns det mitt i stillheten en plötslig rörelse som egentligen är tiden, tiden som en ständig rörelse.
En saknad, en förlust. En nyfikenhet – och en förväntan. Och vad är tid om inte minne och förväntan?
Eyvind Andersen