Sian Hedberg, ”Acedia”

 24 augusti – 8 september 2019

fotografi och skulptur

Utställningen handlar om prykisk ohälsa och jag har försökt visualisera den. Jag hat utgått från min upplevelse av depression och ångest och har även pratat med andra personer som drabbats av olika psykiska besvär. Jag har upptäckt att de flesta upplever det ganska lika och har fått en fantastisk respons på bilderna. Jag har mött människor som kan känna igen sig och relatera. Som har kommit med sina perspektiv och gett mig en bättre helhetsbild.

Tyvärr är ämnet något de flesta kan relatera till idag, men trots det är det tabubelagt. Med arbetet ville jag lyfta fram känslorna, bekräfta dem och förtydliga dem samt ge de som inte har någon relation till ämnet en inblick. Så att de ska förstå en liten del av hur det kan kännas. Detta för att skapa acceptans och för att normalisera psykiska sjukdomar. Det som inte syns på utsidan utan är en ständig känsla inombords, men som färgar allt. Längre in i arbetet insåg jag dock att de inte går att förtydliga speciellt mycket. Det är något som är så diffust och känns olika i alla. Men ändå samma på något sätt. Det går inte att placera i boxar efter som att allt är ett spektrum.

Som jag sa är det tabubelagt att vara sjukskriven pga. psykiska problem. Idag är ämnet något som ligger under ytan, i skuggan men som ingen vågar ta upp och belysa. Det finns mycket ogrundade förutsättningar kring de som har någon slags psykisk sjukdom och det jag vill göra är att normalisera det, skapa samhörighet och öppna upp för diskussioner. Jag vill ta bort stämpeln av tabu och lyfta ämnet så att vi kan hjälpa varandra med egna erfarenheter. Kanske blir bilderna en bekräftelse för vissa och en ögonöppnare för andra.

Verket/verken är otydliga, alla kan tolka det som de vill. Inget är rätt eller fel men förhoppningsvis lyckas jag förmedla den där känslan jag och många andra känt.

Detta var alltså mina tankar genom projektets gång. Jag funderade hur jag upplevde det. Vad jag såg inom mig när jag tänkte på mig själv och min depression. Det var ett mörker. En dimma. Inget riktigt tydligt utan diffust och oklart. Jag testade mig fram för att få till den där känslan.

Sian Hedberg, ”Acedia”